Jag publicerar den här, för att jag tycker den är så underbar och genomtänkt, och rörande..Läs och njut..
Han skrev den för tre år sedan, i åk 9..
Möten På ResorÄntligen någon som lägger uppmärksamheten på mej, det händer inte ofta. Eftersom jag är stillsam och tystlåten. Jag tänkte berätta lite om mitt liv här på jorden, mina resor fram och tillbaka, genom städer och länder.
Det började med en liten öppning i jorden, jag såg ett ljus som bländade mej, och jag ville bara komma ut och ta reda på vad ljuset var för något. Dagarna gick, och till slut kom jag ut. Jag såg ett alldeles vackert och stort ljus,och bredvid mej växte det enorma, gröna grässtrån,som var mycket större och mäktigare än jag.
Grässtråna ville inget ont,och de blev som mina föräldrar, som lärde mej det mesta.Jag fick all min erfarenhet från dem. De berättade, att en dag kommer jag bli mycket högre och större än vad de var, så stor att jag inte ens skulle kunna se eller höra dem längre. Som barn skrämde det mej lite att höra, eftersom jag tyckte att det verkade tillräckligt högt att bli som grässtråna.
Men åren gick, och jag växte i från mina vänner, så det var dags att ta farväl.
Jag växte och växte, och var nu så lång och mäktig att jag hade börjat se fler av samma ras som jag.Efter några år slutade jag växa, men var nu så lång att jag inte längre kunde se minagräsvänner, nu var det bara jag och en massa andra höga träd.
Jag fick en kompis, som växte precis bredvid. Hans namn var Gran, och han var många år äldre än mej.
Gran berättade mycket för mej, om hur länge vi kommer att leva, och om andra trädkompisar som snart växte upp vid min sida.
Gran berättade oxå att mitt namn var Björk, lite pinsamt att inte själv veta vad man heter, när nån annan gör det.
En dag kände jag att det liksom knackade till inom mej, och jag blev lite yr. Jag frågade Gran vad som höll på att hända.Han berättade att jag höll på att få en tvilling;och vad är det? undrade jag!...Gran förklarade att det är ett träd som växer i hop med dej, i dina rötter, och att det oxå var en björk, som till slut skulle växa sig upp till samma höjd som mej.
Jag tyckte det lät spännande, och tog det hela allvarligt, det var ju trots allt en bror till mej. jag fick vänta många år innan han kom upp i min höjd, och var lite blyg i början.Men till slut blev vi goda vänner.
Men så en dag, kände jag att marken under oss vibrerade, och frågade Gran om det var ytterligare en tvilling på väg?
- Nej så kan det inte vara, sa han, för jag är en steriliserad gran.
Då såg jag plötsligt något enormt komma mot mej och mina trädvänner, och hur mina vänner försvann till marken under dess framfart. Jag kände mej riktigt rädd, och såg att Gran oxå var rädd, men hab visste vad det handlade om.
Gran sa att vår tid är över nu, men hur kunde den vara det, jag hade inte ens levt hälften av vad Gran gjort.
Blunda bara, sa Gran, så märker du ingenting. Jag försökte blunda, men det var svårt när jag hörde det bullrande ljudet från den enorma saken, som slukade mina vänner.
Till slut nådde den fram till mej, och jag blev alldeles stel och började svaja, innan jag föll till marken med en himla fart. Där låg jag, och såg alla mina gräsvänner från föseln, men sa ingenting.Jag blev till slut upplyft på den enorma maskinen.
Jag började se det här som en resa, för jag hade ju aldrig flyttats i hela mitt liv, utan bar stått stilla och växt på en och samma plats. Det fanns kanske någon mening med det här, att flyttas...
Nu såg jag ingen skog längre, och trodde vi kommit till en annan värld.
Bredvid mej låg det två tallar och skrattade högt, och jag försökte hänga med i skrattet...Nu låg vi där alla tre, men ingen visste vad som egentligen skulle hända, men min rädsla var borta, Nånstans var vi ju i alla fall på väg.
När jag såg mej omkring, upptäckte jag att det var många av den skräckinjagande maskinen runtomkring oss.DEt här var ett mysterium.
De körde in oss i en gigantisk, stor byggnad, och där inne var det ett oväsen utan dess like.
Nu såg jag nåt som verkligen skrämde mej, mina vänner blev instoppade i en stor, ful maskin av något slag..Och de kom ut på andra sidan, som vita, fyrkantiga fladdrande saker!!!...Nu var det min tur!!!
Jag åkte genom maskinen, och plötsligt kände jag en lättnad, av att bli kortare och kortare. För någon sekund blev allt svart, men jag kunde fortfarande höra.
Och plötsligt såg jag det där ljuset, som jag sett för så många år sedan.
Jag såg på mej själv, och började skrika. Jag var så liten, platt, lätt och vit som snö..Jag frågade en av de andra vita, konstiga sakerna som låg bredvid mej, vad som hände egentligen??
Han berättade att vi nu hade fått ett nytt namn, och det var Papper.. Nu blev det lite för mycket i min björkhjärna. Han sa oxå att det finns en mening med att vi är papper, att vi ska bli historia...Historia, undrade jag, vad är det för något?
Han förklarade att det är sånt människor skriver om, som sen ska finnas kvar, tex kända saker som hänt, medeltiden, deckare eller kanske en gåta.Nu var jag rejält snurrig, vad är en människa? frågade jag. Han svarade då, att människan är en varelse, och att hon skapade i stort sett allt, och att det var människan som sådde fröet i jorden, så du kunde bli ett träd och nu ett papper.
Jag hängde faktiskt med, och fattade vad han sa.
Nu kom den där varelsen som kallas människa, gående mot oss. Han tog tag i en bunt av oss, en bunt på några tusen, faktiskt.Han la oss alla i en mörk säck, men man behövde ju inte känna sig ensam i alla fall. Tänk dej tusen papper som pratar i mun på varandra.
Nästa dag packade de upp oss och la oss i förpackningar, det var trångt, mrn ändå en häftig upplevelse.Jag trodde inte att man kunde få uppleva såna här resor, trodde att min längsta resa skulle bli de 20 metrarna upp mot de andra trädtopparna.
När de bar i väg oss, så råkade de tappa förpackningen jag låg i, och det revs upp ett lite hål vid min sida. På det sättet kunde jag se vart vi var på väg någonstans. De lastade ombord oss på en färja. Och när resan började kunde jag se ut över havet.
Jag som hade tyckt att k´ljuset från himlen var så vackert, förstod nu att det här måste vara det vackraste av allt, ljuset över det oändliga havet.
Det var en lång resa och mycket att se.
När vi väl var framme, så började nästa äventyr, de lastade oss på en stor lastbil tillsammans med tusentals andra förpackningar.
När vi åkt en bit, kände jag hur vår förpackning började glida, det här kändes inte bra. Vi gled in i en vass kant av något slag, som rev sönder förpackningen, jag flög ut tillsammans med ett annt papper. Vi flög ut på den stora farliga vägen, och hamnade till slut på en bils fönsterruta. han satt på sina vindrutetorkare, och vi fick en ordentlig skjuts i väg. Vi flög snabbt och hamnade till slut på en äng, vis sidan av vägen. Där låg vi en stund och tittade upp mot himlen.. Men till slut tyckte jag att det var bäst om vi tog oss tillbaka till de andra papprena.Min papperskompis sa, att det blir lätt: Jag är som en kompass, vik i hop dej så hårt du kan, släpp taget och sväva i samma riktning som mig.
Under flygturen tänkte jag på allt som hänt, och på hur mycket jag fått uppleva under mitt liv. Jag önskade så att Gran hade varit här, så jag kunnat dela allt det här med honom.
Efter en lång resa, dök vi ner mot en stor byggnad,och landadepå våra vänner som vi kommit bort från. jag tackade pappret som hjälpt mej att hitta tillbaka, och trängde sen in mej i förpackningen tillsammans med mina vänner.Så, nu var vi samlade igen.
Nu kom en sån där människa igen, han lyfte oss och bar oss till ytterligare en maskin,vad skulle det bli av oss nu då?..Var det dax att byta namn igen?
Jag åkte in i den enorma maskinen, jag kände att jag blev fuktig, och sen blev allt svart igen.Jag såg inget på flera dagar, men kunde fortfarande göra. Efter några dagar återfick jag synen, och såg än en gång ljuset, men den här gången var det inte det vanliga, vackra ljuset, utan ett ljus från en lampa. Jag tittade på mej själv och såg att det stod någonting. Det stod; Svenska Nationella Provet År 2007. Jag hade nu blivit ett prov. Jag såg mej omkring och såg en stor, tjock bok, det dtod HISTORIA på den. Boken började tala; Hej, min vän, mej känner du väl igen?
Visst gjorde jag det, ingen annan än Gran kunde tala med den rösten. Jag blev så glad.
-Kul att se dej, sa han, ser att du har fått ett nytt namn.
-Ja, sa jag, i dag är mitt namn, Nationella. Jag ser att du oxå fått ett nytt namn, Gran..
-Äsch, kalla mej Gran, du, sa han.
Efter några minuters liggande, kände jag att något kittlades. Någon skrev på mej. Jag frågade Gran om det var meningen att jag skulle bli skriven på?
Gran görklarade att det nu var min uppgift, att bli skriven på.
Någon kom och tog Gran och bar bort honom.
-Farväl, min vän, kanske vi ses någon annan gång, sa Gran.
- Hej då,Gran..
Människan som satt och skrev provet på mej, skrev sitt namn högst upp, Timmy hette han.
Han lämnade in provet till sin lärare, och lämnade rummet.
Några dagar senare fick Timmy tillbaka det rättade provet, och tog det med sig hem.
Han ramade in mej i glas och ställde mej i bokhyllan. Många år har gått, och nu 60 år senare står jag fortfarande här, och tänker på alla möten och resor jag varit med om under mitt liv..
Tack för att du tog dig tid och uppmarksamhet för att lyssna på mina minnen från ett händelserikt liv.
Kanske mitt nästa namn blir, Historia.
